Volbeat var det bästa! Att resan hem minst sagt var jobbig är en annan femma. Såhär i efterhand kan man ju faktiskt se tillbaka med ett litet leende på läpparna. Missade alltså 23.07 tåget hem från Sthlm. Dom andra i sällskapet var ju aningen smartare än jag och Linn och gick några minuter innan konserten slutade för att hinna. Men vi var ju tvugna att höra sista låten, jag menar Still Counting gick ju inte att missa. Däremot missade vi tåget. Med kanske 20 sek, suurt. Sprang som dårar bland tunnelbanor och trafik, till ingen nytta. Satte oss anfådda och sura ner på Centralen och fick ett mess av de andra, "tyvärr". Men tillslut hoppar Bylle fram från ingenstans med våra väskor som vi själva inte hunnit hämta ut. Han hade hoppat av tåget då han förstod att vi inte skulle hinna. Vi var nu tre stycken, tvugna att sitta kvar till 06 på morgonen för att komma hem, trodde vi. Innan vi ringde våran pärla Nadja, som sätter sig i bilen halv 12 en torsdag och åker till Sthlm för att hämta sina klantiga vänner. Fast vi skulle ta oss till Vällingby, dit hittade hon nämligen utan problem. Visst, tänkte vi. Satt kvar på Centralen i ca. en timme. Sen tog vi oss ner till tunnelbanan, Vällingby - grön linje. Satte oss på första gröna linjen som kom. Vad vi glömde var att titta åt vilket håll tåget gick åt. Märkte att Vällingby aldrig ropades upp så vi började fundera om det verkligen var rätt. Nej, vi hade åkt gröna linjen åt helt andra hållet. Inte mycket att göra åt. Är väl bara att hoppa av och ta nästa tåg tillbaka, trodde vi. När vi trodde att vi haft som allra mest otur så hoppar vi av tåget och tågföraren sticker ut huvudet och frågar -"vart ska ni"? Svarade att vi råkade åka åt helt fel hålloch måste tillbaka. "Synd, då får ni ta taxi, det här var sista tåget, vi stannar vid nästa station". Där var vi, fast någonstans utan att veta vart vi var och hur vi skulle komma därifrån. Efter ca. en halvtimme kom securitas, det skulle låsas. Bara att kliva ut i kylan med våra korta och kalla skinnjackor. Satt oss i en busskur och Bylle berättade om om de tre stegen kroppen går igenom innan man fryser tills döds. Vi var helt säkra på att vi nått första graden, vi bara inväntade den andra. Medan vi satt där åkte Nadja och Sanne som dårar runt i Sthlm för att hitta till oss. Vi hade nu iallafall fått reda på att vi var nånstans på söder. Sitter där i busskuren och tittar på kl, 02. Tillslut hör vi, till våran lycka, ett ljud vi kände igen. Vi hörde gnisslandet från Nadjas Volvo bromsar! Har nog aldrig varit gladare över att se den bilen. Kastar oss in i den varma bilen och Nadja och Sanne drar deras historia om hur dom till slut tagit sig till oss. Nu skulle vi äntligen få komma hem. Men det var inte det lättaste att hitta ut från Skarpnäck inte. Åkte 1,5 h i bilen från att Nadja hämtat oss utan att hitta ut från Sthlm. Men det gjorde ingenting, vi satt iallafall i en varm bil. Halv fem klev jag innanför dörren. Har nog aldrig varit så skönt att komma hem som då.
Tillbaka till konserten, det var grymt bra. Helt klart något av det bästa!
Jag vet vilka som åker upp till Peace and Love för att lyssna på Volbeat jag!

Både jag och Linn blev lite förälskade i karlns röst, jag menar hur kan man inte bli det.
Lägg märke till våra vackra sångröster i videon.